Magdalena Dziurlikowska

Tjonga, Tjonga

Tjonga, Tjonga är bökig och brokig, den är ett åbäke som står i vägen. Den är ett monument till görandet och till det oundvikliga bakslaget. Den är konstruerad av byggmaterial som skulle bli något och som kanske var det också men som nu är ratat. Den är starkt bemålad i en lust att göra det fint, något som jag på gott och ont förknippar med folklighet.

Begreppet tjonga, tjonga användes av Lars Wilks när han skulle illustrera den visuella, men många gånger tomma, kraft som stor och färgrik konst kan ha. Tjongan är också en reaktion på utställningsformen: alla vill synas.

Mest av allt är den dock en idémässig och formalistisk pendang till min filmtrilogi om begreppet ingenting och arkitekter. I filmerna byggs det upp saker, drömmar slängs på hög och den stora energin som finns i början av ett projekt ebbar ut i ingenting, det kanske var bäst så? Tjonga, Tjonga är både en kärleksförklaring och ett hatobjekt.

Verket visades på Marabouparkens annex.