Intervju i Konstperspektiv nr. 2
Utdrag:
Christian Pontus Andersson är i Kina och kommer inte hem, han mailar: ”Just nu är jag på jävligt dåligt humör då en del av mitt arbete frusit sönder, lera som inte är torr kan frysspricka. Så nu får jag göra om allt. Det är rekordkallt här, tågen med kol har stannat. Lika varmt inne som ute.”
Det är andra gången som CPA är i porslinets huvudstad Jingdezhen, hundra mil sydväst om Shanghai. (…) I dagboken från den förra Kinavistelsen står det: ”Alla internationella keramiker som är här har börjat ifrågasätta varför jag ska bygga så stort. Jag tycker de är kraftlösa.”
- De arbetade med större säkerhetsmarginaler. Jag ville göra något otroligt och tänja gränser. Det stora formatet tilltalar mig. Något som omsluter betraktaren har en styrka som inte kan åstadkommas med små skulpturer.
Vidare i dagboken: ”Min tolk är deprimerad och säger att han vill ta livet av sig. Han dricker och pratar bittert om sina karlar och meningen med allt. Han säger att det inte är någon idé att bränna mina saker. De kommer att gå sönder; det har han sagt hundra gånger. Andra olyckskorpar har också påstått att mitt projekt är dömt att misslyckas. Det talar mot den tusenåriga historien. Det är drejlera och inte en presslera, omöjligt har mig sagts! När jag öppnade ugnen och såg mina figurer, vita och hela, var det en hämnd. Jag gick rak i ryggen den dagen.”
Riktigt så dramatiskt var det inte i Kina den här gången. CPA tillverkade de skulpturer som han sålde häromåret i Sverige. Dock blev det bråttom. Precis innan avfärd meddelar han: ”Mina ugnar bränner fortfarande och containern hämtar sakerna om tio timmar. Jag packar och svettas kopiöst men jag är så snygg, har gått ned femton kilo. Ser fram mot att komma hem och visa upp mig.”
CPA och jag sitter i hans nyrokokosoffa och äter hallonbakelser. Runt omkring står skyltdockor från 30-talet och några keruber speglar sig i datorskärmen när han bläddrar upp bilder på sina verk. ”Love Dance” är en tidig och tårtsöt installation. Verket minner om karuseller, kabaréer och klichéer men det underliggande temat är kyligt: Narcissus lott var att drunkna i sin egen spegelbild och mr Lovedance är för evigt dömd till siamesiskt tvillingskap med sig själv. Just det läckra men på samma gång bistra och sorgsna har CPA valt att renodla. ”Off hunting (for sorrows)” är en helvit uppochnervänd pyramid med tjugoen figurer. De har högtidliga ansikten, medeltida mössor och gymnastiktrikåer från en annan era.
- Alla som ser skulpturen associerar till Esther Williams och simhoppare. Ett konstsimslag hörde till och med av sig och undrade om jag hade inspirerats av dem. Visst kan man se det så. Jag kan skratta åt att jag inte märkte likheten först, men för mig har de här skulpturerna en helt annan innebörd. Jag tänker mig de vita och allvarliga männen som budbärare. De jagar i grupp och samlar upp all världens sorger, vilka de sedan förmedlar till dödsriket.
(...)
MD
- Beskriv din arbetsprocess!
CPA
- Först bunkrar jag upp med inspiration: film, litteratur, utställningar, internet eller ett tivoli. Däremot tittar jag inte så mycket på keramik. Sedan pressar jag fram idéer, dåliga idéer och till slut något som känns hållbart. Steg två är tillverkningen. Då blir jag en robot, som nu i Kina när jag arbetade fjorton timmar per dygn. Under sådana intensiva pass blir man sina skulpturer, det känns som att flytta in sin själ i dem. Jag har sju assistenter, vi gjuter, pressar, putsar och sätter ihop de styckgjutna delarna. Det är tidsödande.
MD
- Bo Madestrand skrev om din senaste utställning på galleri AEREA att en tidstypisk konstnär, till skillnad från en designer eller en hantverkare, hade överlåtit tillverkningen på någon annan.
CPA
- Jag har insett att jag inte kan lägga ut skulpturerna på entreprenad för då blir det aldrig som man vill.
MD
Förut var du ”hysterisk i lera”. Var det därför du sökte in till Glas och Keramik på Konstfack och inte till Konst?
CPA
- Jag var kär i en person som gick där. Samtidigt ville jag bli plastikkirurg och kom in på Karolinska institutet. Det blev Keramik, en mycket fri utbildning där gränsen mellan konst och konsthantverk suddas ut. Leran var mitt material men jag har aldrig fastnat för knådandet, däremot är jag förälskad i porslinets yta, det halvtransparenta skimrande. Det har mjukhet och magi.
MD
- Porslin är mer förknippat med design än konst. Det placerar dina verk i två världar. Hur ser du på det?
CPA
- Mest har jag arbetat med porslin men nu ska jag vidga det till andra material för att uppnå superperfektion. Hur mycket man än förarbetar leran blir det alltid skarvar och bubblor. Det är en del av materialet, men jag blir oerhörd frustrerad och tål det inte längre. Om det betraktas som konst eller design spelar inte så stor roll.
(...)