Analys av Ernst Billgrens uttalande om konstkritik, publicerad i Paletten, nr.2
Utdrag:
I boken Vad är konst? (2008) skriver Ernst Billgren att konstkritik bara är försvarbar om den innehåller positiva omdömen. Men det stämmer inte eftersom tystnad är värre än en utskällning. Blicken borde lyftas från den enskilda konstnärens ego så att striden står om kritikens frihet och angelägenhet och inte ifall texten kommer med beröm eller inte. Billgren har däremot inget emot kritik som ges på en konstskola eftersom den, enligt honom, är mer konstruktiv där än i dagspress. Jag har upplevt det på ett annat sätt. På alla mina konstskolor har jag gråtit över vad lärare och elever sagt. Min man berättade då att det var ännu hårdare i verkligheten. Nej, tyckte jag, för där skulle jag inte behöva äta lunch i fem år med folk som hatar mig och min konst.
Även om vågorna i media kan bli polemiskt höga så är konstkritiken där mindre personbunden. Billgren påpekar också att den eventuella hjälp kritiken ger också kan stjälpa eftersom olika felaktiga beslut i en konstnärs arbete ändå kan leda rätt. Det är alltså inte alltid av godo att påpeka misstag. Återigen handlar det om vad konstnären kan ha nytta av i sitt arbete i stället för att, vilket är mer angeläget, behandla konsten som en kulturyttring i samhället. Konstverk som lämnat ateljén och kommit ut i det offentliga rummet förtjänar ett samtal i stället för att bemötas med handledning.
Ernst Billgren skriver att ”Kritik har det problemet att den alltid utgår ifrån det man redan vet och därför alltid automatiskt är konservativ”. Jag har svårt att se på vilket sätt det skulle vara en skillnad mellan kritik och andra mänskliga aktiviteter. Billgren menar också att kritik är värst när den förklarar vad konstnären håller på med och avslöjar magin. Han hävdar att kritiker är antikryptiska av naturen.
Jag föreställer mig denna klumpiga kritiker, hur hon klär av konsten med okänsliga ord tills det bara återstår benknotor. Hur hon punkterar stämningen, lustmördar magin och tränger in överallt med ordens våld. Detta är inte mitt uppdrag som kritiker. Och jag hoppas att jag som konstnär gör verk som inte kan trivialiseras av språk. (...)