Publicerad i Paletten nr 3.
Flasher Girls (utdrag)
MD:
- På din senaste utställning hos Natalia Goldin visade du filmen Att tänka tankar man inte vill tänka (2004) och andra verk som handlade om din fascination för det afrikanska. Jag träffade din mamma där; hon stod och log trots att du hade fotat dig själv sugande en svart mans kuk. Min mamma hade inte varit nöjd. Din familjesituation ter sig exotisk för mig.
JR:
- Min mamma dömer inte ut mig. Hon förstår att konst kan vara konstigt och att man inte ska begränsa konsten och inte mig heller för den delen. Hon förstår att min konst handlar om att kämpa och förändra, exempelvis normer och att sådant arbete är viktigt.
MD:
- När du visade "niggerlovingfetischistkärringverken"; de som behandlar en vit kvinnas attraktion av svarta män skrev du också att du var trött på att göra konst för svenska folket. Hur har du undvikit den svenska publiken sedan dess och hur har du riktat dig till en annan samhällsklass?
JR:
- Jag var trött på galleripubliken för att den är så intern. Mitt mål är inte att göra konst för konstnärer. Jag ser media som mitt främsta gallerirum; där blir mina idéer tillgängliga för alla.
MD:
- Michel Houellebecq skriver i romanen Plattform (2001) att han är utled på sitt ursprung: "Mot västerlandet känner jag inget hat, bara ett stort förakt. Men jag vet att vi stinker av egoism, masochism och död allihop." Håller du med?
JR:
- Jag tycker att alla människor är egon men fattiga människor har inte råd att vara det. De måste hjälpa varandra för att överleva; man byter tjänster. Här kan man köpa sig hjälp, och svenska kompisar ställer inte upp på varandra. Svenskar har inte fattat att man alltid får tillbaka mer om man själv ger. Nej, här ska alla sköta sitt. Det är iskallt. Inte undra på att de är så ensamma här. Det är i alla fall välförtjänt!
MD:
- Huvudpersonerna i Plattform kommer på att de ska arbeta för att göra sexresor mer rumsrena, för det är trots allt det som alla resenärer vill: att ligga med någon i det exotiska landet. En sådan kontakt blir kronan på verket, och så var det också för mig när jag tågluffade i tonåren. Har du tänkt så?
JR:
- Jag har aldrig rest med en sådan plan i tankarna, men efteråt kan man alltid sammanfatta att man hade sex här och där.
MD:
- Jag föreställer mig att det alltid är den starkare som säger att den andre är exotisk. Att den starkare, som representerar normen, dömer ut den andre med en positiv fördom: "exotiskt". Är det en maktdemonstration för dig att exotisera något?
JR:
- Det kan det vara precis som allt annat, vi leker ju med makt dagligen. Över- och underordning som ständigt skiftar. Det exotiska blir i sådant fall någonting man ser upp till eller ner på, något som väcker ens begär. Jag kände inget överläge när jag hade sex i Gambia för jag var lika exotiserad själv. Dessutom har man alltid ett fysiskt underläge som tjej och det gör att man inte kan få ett maktövertag på det sexuella planet heller. Om jag hade haft sex med en gambian i Sverige hade det varit annorlunda. Som vit kvinna har jag mer makt i Sverige än utländska män. I deras land blir jag oftast bara ett kön eller en vandrande plånbok.
MD:
- Exotism är tätt ihopkopplat med begär, men finns det en god exotism och ett ofarligt begär?
JR:
- Jag tycker inte att exotism är något negativt. Exotism är för mig oftast något man tänder på för att det är annorlunda, främmande eller sällsynt. Att ge efter för exotism är positivt på så sätt att man inte väljer någon som liknar en själv, och begär ska väl vara lite farligt annars blir det ju något annat.
MD:
- Karin Johannissons studie Den mörka kontinenten (1994) handlar om kvinnokroppen och läkarvetenskapen. Kvinnan har fått personifiera det exotiska i vår civilisation. Ser du på dig själv som exotisk?
JR:
- Bara när jag är på Riche i stora baren bland kostymgubbar med konstiga trasiga smutsiga kläder och fett hår. Då känner jag ett överläge för de ser mig som den exotiska konstnärinnan de inte kan få. De blir yta och jag yta och innehåll.