Barn gillar otäck konst
Publicerad i Konstnären (KRO) nr.1
Utdrag:
När Maria Taube som tioåring besökte Moderna Museet för första gången blev hon ilsken över att hon inte fick se tillräckligt mycket av konsten. Nu har hon själv visat konst för barn och vuxna på Moderna Museet i 30 år och skrivit ett otal gånger om barns möten med konst. Trots det menar hon sig inte vara specialintresserad av barn utan av människor. Skillnaden är att barn är skyddslösa.
Redan under 60-talet införde konstpedagogen och museimannen Carlo Derkert barnvisningar på Moderna Museet. Han blev snabbt folkkär men kunde bli förbannad på den kränkande behandling barnen utsattes för. Hans käpphäst var: ”Vadå barn? Jag har alltid visat konst på samma sätt för alla människor, oavsett hur gamla de är”. Till museipedagogerna skrek han: ”Skaffa dig kunskap! Kunskap!”
Maria Taube har också ett råd till pedagogerna, nämligen att göra stereovisningar: bekräfta läraren och barnen växelvis. Ibland blir lärarna provocerade för att deras skolbarn sitter i vägen eller stör guiden. Förmodligen har de själva blivit överkörda som unga och klarar inte av när deras skolklass får ta plats, resonerar Taube. Dessutom vill alla bli sedda. Är det övermäktigt ska guiden alltid ta barnens parti och blir de vuxna missnöjda får de pengarna tillbaka. Än så länge har det inte behövts.
- Det finns tre förhållningssätt mellan lärare och barn, förklarar Maria Taube och ritar ett par hinkar.
- Enligt den auktoritära modellen ska lärarhinken, full av kunskap, ösa över allt i tomburken barnet. Sedan finns tvärtom-metoden: läraren är endast full av beundran, han abdikerar och följer barnet. I mittenläget erkänner man att både den vuxne och barnet är till brädden fyllda av erfarenheter och kan mötas i en dialog.
Den sista lösningen får skit från båda hållen, men är den är bäst.
***
Många av Moderna Museets besökare sitter i barnvagn. För fyra år sedan tog Maria Taube fasta på det och den första babyvisningen av museets samlingar var född. Hon berättar om hur spädbarnen uppskattar de stora salarna, hur de kommunicerar högljutt med varandra och sedan vill att visaren ska uppmärksamma just dem. Bebisars konstsmak får skjuts av saker de känner igen, som katter, eller rätt och slätt blått. Visningarna sker i amningstempo. Om en mamma börjar mata sitt barn så bryter man inte upp från det konstverket.
- Tycker du aldrig att det är otillfredsställande eller segt?
- Hur kan det bli tråkigt när jag har tio bebisar framför mig som kämpar för att stå upp och se? Jag blir förvånad över att de är så intresserade och får mycket energi av dem, men varför tror du att det skulle vara trist?
- Det är mycket kunskap som jag inte skulle få utlopp för.
- Ja, men det där handlar om dig. Om att du vill bli bekräftad som konstpedagog. Apropå det tråkiga, barn har ett helt annat tålamod än vuxna och tycker om det repetitiva. När vi står framför Andy Warhols tapet med kor vill de räkna koskallar. Jag börjar räkna, kommer till elva, men de vill räkna alla! Blir det lika många om man räknar från andra hållet?
Fyraåringarna sitter som på nålar men för de vuxnas skull räknar inte Maria Taube från andra hållet. Nästa gång barnen kommer till museet drar de Maria i handen: ”Ska vi gå och räkna kor?” Barn gillar också att reflektera. Kotapeten är beskuren och de grubblar: räknas det som en ko när man bara ser ett horn? Hur mycket ko gör en ko? Då kommer man Andy Warhols egna frågor om representation mycket nära.