Text beställd av Polska institutet.
Jag har länge haft ett distanserat förhållande till Polen. Sedan försonades vi. Det här är min historia, och Polens med för den delen.
Den polska adeln var stor, för vem vill inte supa, älska och slåss på ett gyllene sädesfält? Inte? Jag skulle vilja i varje fall. Lite tråkigt hade vi det mellan varven så vi läste ett par franska böcker. Polen var rikt och väldigt och det var adelns förtjänst. De slet, de jobbade; till och med på två fronter. Varje gång männen gick ut tog de antingen sabeln eller piskan med sig.
-”Tomasz, ta piskan idag, res inte bort! Du ser knappt ditt moderland, du kommer att glömma att du ska älska det.”
-”Okejdå”, sa han, gick ut och plågade lite bönder.
Men allt gott har sitt slut och ryssarna kom. Många åkte till Sibirien. Familjer splittrades och de som stannade kvar fick ta det som ryssarna inte ville ha: gamla tortyrredskap.
-”Magdusia, ta det här stegelhjulet, det har gått i arv hos oss, bär det med dig, glöm inte bort varifrån du kommer!”
När nu så många barn stod med stegelhjul längs vägarna trodde ryssarna att det var en leksak, tog hem några till de sina och så var det åter en miljon som dog i Ryssland, men sånt händer i ett stort land, voj, voj.
De polska barnen steglade inte ihjäl sig för de är mycket smartare än alla andra barn. De testade bara instrumenten, men de hann inte så mycket för plötsligt kom det flygplan och stegelhjulen sattes ner i källaren. Folk dog, hus sprängdes, men hjulen gick tryggt i arv. Tiderna blev åter bättre och polackerna började resa. Folk tog med sig sina hjul, annars hade de blivit stulna. Allt man släpper med blicken blir stulet i Polen. Inte så att polackerna skulle vara mer tjuvaktiga än andra, nej, det är precis tvärtom det förhåller sig för vart än polackerna kom såg de sina saker på museer. Sina egna? Ja, lika mycket deras som stegelhjulen, och de ropade:
- ”Ge hit porslinsgrunkan eller så blir ni steglade!”
Ingen förstod. Polackerna började rita upp kartor och prata om delningar. De visade bilder på folk i krinoliner. Ingen förstod fortfarande för alla andra hade också blivit delade med bajonetter och förlorat silverbiblar, men de hade skärpt sig och glömt.
- ”Skärpa sig? Har du någonsin skärpt dig fröken Dziurlikowska?”
- ”Nej okej, jag har väl inte det och Polen är fint, de har fantastiska grejer och snygg natur precis som alla andra. Och visst, Polen har lidit orättvist och i onödan, men finns det något lidande som inte är i onödan? Ja, polacker verkar tro det i alla fall, för de tävlar i lidande!”
- ”Jaha, men du gör inte det? Du njuter och lever rövare när du kommer till Polens gyllene fält? Nej, istället sitter du på en sten vid motorvägen. I vrålet och tryckvågorna av lastbilar sitter du och gråter, och vet du varför? Jo, för att du känner att du borde sakna allt detta mer.”